Gratis fisk

Det är inte sällan vi får höra hur bra det är i skärgården då man får så mycket gratis. Gratis potatis och grönsaker, gratis fisk och gratis kött. Hm, jag ryser och sväljer en svordom. Det är fortfarande is vid vår strand men fjärden är bara täckt av blåis. Blåisen är kanske en centimeter tjock. Vi har inte ätit färsk fisk på länge så vi bestämde oss för att dra båten ut på grannens udde och skuffa i den där. En lätt aluminiumbåt har man just för att kunna flytta den behändigt. En tyngre glasfiberbåt är kanske sjösäkrare på öppnare vatten men för fiske till husbehov är vi mycket nöjda med vår Linder. Sen var det ju bara att bära ut snurran och lasta båten med tank o nät o flaskor(som nätflöten) osv. Vi var egentligen sugna på abborre men sik får man ju mest den här årstiden. Sik är nog gott det med speciellt om man inte ätit fisk på ett tag men i ärlighetens namn tröttnar man på sik rätt fort.

Det var så fint solsken och om man inte kände draget skulle man tro det var betydligt varmare. Runt +1 i skuggan och litet varmare i solen var det.  Vi stakade ut båten på den tjockare isen och kunde sen köra en ränna i blåisen. Om ni minns har jag förut berättat om hur jag kan se att mannen njuter av att söndra blåis. Nu behövdes det för annars hade vi inte kunnat lägga nät alls. om isen fastnar i näten flyter de och fastnar i förbidrivande is och så får man ta farväl av de näten.

I isrännan lade vi ut näten, jag rodde och mannen hade handen med nätet under vattnet. Kallt och uppfriskande. Varje årtag hördes ett skönt kras, krasch.

Ännu kommer vi inte till egen strand med båten men snart skall det väl bli varmare så att isen smälter litet till.

Tills dess får vi dra iland den litet där det går. Fisk till påsken fick vi men inte riktigt gratis, med mycken möda och stort besvär. Samtidigt en stor glädje över att vintern är över och det igen är möjligt att fånga sin egen mat. Något grämer det att vårskyttet är förbjudet i lag, flockar med sjöfågel flyger över fjärden. En kultur av vettaskytte är snart bortglömd och snart minns ingen betydelsen av vårjakten.

Dags att vakna

Jag tror att vår kompost är en medelålders kvinna, den sover och skulle gärna sova hela den kalla årstid(-erna)en. Den liknar alltså mig, en stor skillnad har komposten och jag ändå. Komposten får för litet mat på vintern och somnar därför. Jag tankar massor med mat under den mörka tiden och slöar och somnar sittande därför. Nog är det skönt att sova. Helst skulle jag gå i ide den mörka årstiden. Nu har dagarna ändå blivit så långa att det skulle vara lagom att vakna. Och jag tycker att komposten skall vakna den med, det är ju roligare om vi är flera som vakar. Temperaturmätaren har visat noll sedan det var hård köld i januari. När det är minus tjugo ute är det inte mycket lönt att mata den heller för det bara samlas på hög och blir en stor isklump. Jag brukar försöka mata med litet mera strö så att det inte blir så mycket fukt som kan frysa. En del av bioavfallet hamnar i trädgårdskomposten på vintern när det är kallt och svårt att fylla på.

Nu ville jag ha igång komposten och provade ett tips jag läste på en trädgårdssida. Tanken är att tända ett oljeljus eller gravljus och sätta det in i komposten så avger det så mycket värme att processerna kör igång. Ljuset hålls brinnande om man inte klämmer fast locket alltför tätt. Ett par timmar och det började ånga friskt ur ventilationshålet på kompostens baksida. Återstår att se om processen startade eller om allt svalnar igen. Det var åtminstone värt ett försök. Litet extra mat får vi komma ihåg att ge den så att den har någonting att processa. Kankse jag får ta mig själv i kragen och lämna bullarna och godiset åt komposten istället för att stoppa dem i egen mun.

Det gäller att reparera och förstärka medan tid är

I vår lilla vik är det så mycket is att det är dags att se över bryggan och båthuset. Speciellt bra är det att det är utsjö - lågt vattenstånd, så att man kommer åt att förstärka ordentligt. Hösten och vintern har varit blåsiga och isen har bråkat med konstruktionerna. Inte några större skador men det är ändå bra att se över och reparera medan det går att göra något åt skadorna.

Den undre delen av brokistan har mannen byggt på land och fått hjälp av en entreprenör att lyfta i vattnet och fylla med sten för många många år sedan. Den första delens stockar är infällda i varandra på så sätt av hållbarare konstruktion. De övre stockarna är påsatta senare, de är å andra sidan gamla telefonstolpar så de är impregnerade och håller bättre för vatten och vind. För att allt skall hålla ihop har mannen borrat hål igenom stockarna och satt gängstänger igenom och sen spänt ihop allting med brickor och muttrar. Det gäller att spänna efterhand så att vädret inte far iväg med bryggan. Isen har enorm makt, den lyfter och flyttar fast konstruktionerna verkar stadiga. Några nya borrhål och gängstänger beslöt vi att det behövs i år.

 

 

Det är inte så gulligt att ligga på den fuktga isen och försöka få brickorna och muttern på plats, vi fick byta om när jag legat en stund med handen i det iskalla vattnet och var rädd att mista dem dit. Mannen klarade det betydligt bättre än jag. Några längre hål borrade vi också men tyvärr hade vi inte så långa gängstänger hemma så vi får hoppas att vädret är gynnsamt litet till.

Den gamla takplåten som börjat fladdra fick också några plåtskruv till så hålls den bättre på plats ett tag. Varje år får jag höra att "det är bra om det håller min tid", jag brukar tillägga att det gärna får hålla litet till också. Ett gammalt båthus är inte bara praktiskt och bra att ha för båt och nät, det är dessutom vackert att se på. Naturen har polerat stockarna, ömsom smekt och piskat väggarna, grånat träd är så vackert!

Sen var det ju bra att pigan passat på att laga strömmingslåda åt oss så att den var färdig när vi kom upp från stranden! Man blir hungrig av att vara ute i friska luften.

Vitsordet 10

Strålande solsken och svag vind, bara några få snöflingor på kvällskvisten. Det droppar från taket och det börjar bli bart på solsidan, inte bara vid husknuten utan överallt där solen kommer åt att värma. Stengången över Sund är ännu snötäckt och det finns is kvar men solsidan börjar bli bar.

Solglasögonen var ett måste på promenaden, solen reflekterar sig i snön och ljuset lyser upp även det mörkaste vrårna i sinnet. Nu skulle man bli rejält solbränd om man satte sig i solen. Jag nöjde mig med en timmes promenad och att annars vara ute och greja på litet.

 

Mannen hade fällt två små björkar på gården och låtit dem ligga på marken så att hararna skulle få äta av kvistarna. Vi plockade ihop veden och redan nu kliar det litet i fingrarna att få hugga upp den. För så här litet är det inte lönt att koppla i vedklyven så jag tänker njuta av att klyva för hand. Roligt att ha något att se fram emot. 

En promenad till stranden är ett måste. Det är roligt att följa isläget och se hur isen flyttar sig beroende på varifrån det blåser.

Räven hade trippat fram längs stranden. I en bergskreva hade den slintat på isen och helt rätt gett dagen och helgen vitsordet tio, eller napakymppi som finnen skulle säga.

Same procedure as last year

Nej det är inte nyår och miss Sophie och hennes butler det gäller, men liksom tv-programmet som sänds varje nyårsafton upprepas också den här proceduren. Varje vinter ser mannen ut träd som skulle lämpa sig som fågelholkar. Det får gärna vara en rutten gran. Dels är det onödigt att använda friska träd till fågelholkar, de går ju att använda till virke och spillet går att använda till ved. Dels är det lättare att holka ur ruttna träd. En del ruttna träd är delvis färdigt urholkade men de flesta behöver bearbetas litet. Att laga fågelholkar är en hobby, inte ett arbete, så det får också ta litet tid.

Där vi hade ut nät under isen för en månad sedan är det nu öppet vatten och man kan se och höra sjöfåglarna. Kniporna har inte lämnat skärgården helt den här vintern så de kommer att börja söka boholkar tidigt och då behöver holkarna göras tidigt också.

Motorsågen arbetar som en kniv i mjukt smör, det är ett nöje att se hur skicklig mannen är. Han sågar i den ruttna delen av trädet men lämnar den friska kanten kvar. Sen gör han likadant från den andra sidan av trädet och till sist slår han ut trädet med slägga. När alla holkar är ursågade radar han dem uppå varandra och bränner ur det sista. Det är viktigt att följa med så att det friska virket inte börjar brinna. Ett hål för fågeln att flyga in i holken behövs ju också och botten och lock, sen är holkarna färdiga att hängas upp.

Riktigt så långt är vi inte ännu, den här bilden är från ett tidigare år. Några dagars pyssel återstår innan vi är så långt, men det är samma procedur varje vårvinter.

Nying på gång - eller i brand

Allt sedan vi fällde de två stora gamla björkarna på gården har vi planerat att bränna bort de ruttna stockarna. Att göra ved av rutten björk som är en meter i diameter har inte känts lockande alls, speciellt när vedlidret är fullt och vi redan förvarat ved i skjulet bredvid som behövs för allt möjligt annat. Nej, ved var inte ett alternativ. En brasa skulle det bli. Det är något speciellt med att elda brasa ute, röken och värmen och att det blir ordning och reda när ris och skräp och papplådor brinner upp ja allt känns bra. Eftersom sommaren kom igång först i augusti och det var varmt och torrt länge ville vi inte då elda någon stor brasa. Vi väntade tills det skulle vara lagom väder och vind. Stockarna var upplyfta på varandra och eftersom de redan var ruttna blev de inte värre av att stå kvar och vänta på rätt tillfälle.

Nu är det vått i marken och inte blåser det mycket heller, litet snö på marken också. Lagom väder för brasa alltså.

När man planerade att övernatta i skogen, på jakt eller då man var på skogsarbete förr i stora världen (skogarna i mannens alla jaktböcker) gjorde man upp en nying, en eld av hela stockar som höll värmen hela natten. Nu har vi en nying i kalvgärde(å)n - den värmer fint. Inte för att jag tänker avstå från värmen under täcket i sängen i kammaren, nyingen får värma för kråkorna och rävarna som är ute på friarstråt i månskenet. Med våra stockar brinner nyingen två eller tre nätter så jag hinner ångra mig och sova ute en annan natt om jag vill.

Rustade med robot och borr

Igår var vi ännu bestämt av den åsikten att vi inte skulle lägga ut nät. Isen är inte direkt svag men rätt dålig kvalitet, degig och porös på något sätt. Mannen hade provat isen i hemviken i veckan och visste att den håller men eftersom det lovats milt väder hade vi tänkt vänta ett tag ännu. Sen vaknar vi upp till en dag med sol och ett par minusgrader. När vi gick ut kändes ingen snålblåst heller. Ypperligt väder för nätläggning. Den senaste veckan har det varit så kallt att man helst skulle ha legat under täcket hela veckan så skillnaden var stor. Mitt villkor var att jag får kasta ut julgranen först - jo ni läste rätt, vi har haft den inne tills idag. Den var så vacker att jag inte kunde slänga ut den då jag senast var ledig. Men nu åkte den ut med fart och sen var också jag färdig för en promenad till stranden. Det är litet av ett påtag att lägga ut nät under isen, det behövs en del grejer. För det första går man inte ut utan isbill och isdubbar, det är en säkerhetsfråga. För nätläggningen behövs ju robot, nätband och isbill, kanske borr och nät förstås. När det första hålet är gjort får roboten simma. Roboten är hemgjord efter någon gammal beskrivning och fungerar mycket bra.

Roboten är målad i neon för att synas under isen. Den hörs också, klunk, klunk, klunk låter det när man drar den framåt med bandet. På bandet har mannen knutit en knut när det gått en nätlängd och då är det bara att borra hål och förstora det till lämplig storlek. Med hjälp av bandet kan man sedan dra ut nätet under isen. Sen fortsätter man tills man lagt ut önskat antal nät. Käppar i vakarna håller näten på plats.

Sen är det bara att ta upp roboten och packa ihop allt och vänta på fångst.

Vi har respekt för isen, utan mannens lokalkännedom och isvana hade vi nog inte lagt ut nät eftersom det lovats milt väder. Tanken är att vi kan byta näten mot band ifall det tllfälligt blir varmare väder och isläget ser ut att bli sämre. I hemviken är vi ändå relativt trygga för det strömmar inte nämnvärt. Isens tjocklek avgör ju inte om den håller eller inte, det är kvaliteten som är avgörande. Till fots håller isen här nu, några hundra meter bort kan det vara mycket svagare is.