Knepiga måndagar och drömmar om en svunnen tid

Mina måndagar är litet svåra. Jag längtar tillbaka till ön och gubben. Allt som vi börjat på tillsammans under helgen blir på hälft på söndagarna och jag får inte vara med och göra allt det gubben pratar och planerar. När jag väl kommit till jobbet och fått upp farten brukar den svåra känslan i bröstet lätta. Idag träffade jag en mycket gammal dam och vi talade om hur livet i vår stad sett ut förr i tiden. Jag brukar längta efter att få flytta mig tillbaka i tiden för åtminstone en stund, det skulle vara så roligt att se och uppleva det som äldre människor talar om. Tänk dig en eftermiddag på 1920 eller 1930-talet. Hur har det sett ut i stadens trähus. Familjer med nio barn i ett rum och kök. Hur gick det till när barnen kom från skolan, när middagen tillreddes och när husfar kom från fabriken? Maten var säkert torftigare, hygienen en helt annan än idag, lukterna, kläderna, möblerna. Jag tror inte att det nödvändigtvis var bättre men jag tror att jag skulle må bättre om jag skulle förstå uppskatta allt det jag har. Vi är tre personer i vår familj, vårt torp har varit hem för gubbens mormor och morfar med sina elva barn. Alla i ett rum och stugkök. Svärmor brukade dock säga att de äldsta nog hade flyttat då de yngre växte upp och att de hade det bra. Det fanns alltid mat åt alla hon kom inte ihåg en endaste kväll att hon skulle ha gått hungrig i säng. Det känns omöjligt för en nutidsmänniska att förstå, jag får endast fortsätta drömma om en svunnen tid.